Har nyss varit ute och sprungit, måste bara stolt redogöra för att jag faktiskt sprang en hel mil, i ganska jobbig terräng. Utan att stanna, utan att gå. Och det känns, väldigt mkt i benen men det känns även så himla bra i min själ. Tror faktiskt att det här är det enda som verkligen kan få mig lugn och stilla mina tankar som annars går runt runt.

Spelade kubb förut med pappa & brorsan, vi vann båda ggrna över pappa ;) Dock var han lite snäll sista gången, så det gills inte.

Har inte pluggat något än, slö som jag är. Men har dock sovit en hel del, iaf ett par timmar. Vilket var välbehövligt, nu kanske jag orkar plugga lite mer ikväll.

Väntar med spänning på att hon ska komma hem, så jag kan få höra hur allt skulle kunna gå till och om det skulle funka för mig med. Det här är min största ångest, skulle jag få göra något åt det skulle jag slippa gå runt och tänka på det här varje dag när jag går upp och varje dag när jag lägger mig. Vill att en sten ska lyftas ifrån mitt hjärta.

Julia