Malin, tillsammans kommer vi göra Sthlms gator farliga! :)

Malin, min underbara lilla negerlover. Minns hur vi lekte när vi var små, minns hur vi skrattade, minns dina fräknar och ditt skratt. Sen kom vi ifrån varann ett tag, tyckte nog inte alltid om varann även om vi inte sa det rakt ut. Men så i ettan på gymnasiet, vi hamnade i samma klass, i samma gäng. Under det gångna året har vi kommit varann nära, jag har börjat känna att du är en av dem som jag tycker allra mest om.

Vi har planer du och jag, vi vill båda härifrån. Vill till något större, vill kunna utvecklas och inte vara så instängda som man är i den här staden. Vi vill det båda två och vi planerar att flytta efter trean. Om det så bara blir du och jag så tror jag att det kommer funka bra, vi har stark vilja båda två. Det skulle vara så sjukt underbart att slippa ifrån den här staden, det känns som att jag kvävs. Och jag vet att du känner likadant, i dubbel bemärkelse (läs astma, haha :) ).

Det jag vill komma fram till är att vi hade varann, och tappade varann, men hittade sedan tillbaka till något som vi idag byggt upp till en stark vänskap. Och nog för att du har förändrats, vuxit både som person och nog är du några centimeter längre, om än bara några. Men du är innerst inne samma gamla Malin, min barndomsvän, med alla de där fräknarna och det höga busiga skrattet.

Sitter och lyssnar på Fallen Angel, just för att visa hur mkt jag tycker om dig och för att visa hur mkt jag vill att du & jag ska komma härifrån. Tillsammans.

Julia