Varför är det så tröttsamt att söka jobb? Antingen springer man runt på stan med ett evigt leende fastklistrat i hopp om att någon vänlig själ ska vara barmhärtig nog att anställa en, eller så får man sitta och skriva sida upp och sida ner om hur bra man är för att sedan klicka på skicka och så är man blottad för en stor platsbank.

Tänk förr när man så fort man fått utgångsbetygen i handen hade fyra möjligheter till jobb. Tror ni våra föräldrar hade det svårt att få jobb? Knappast, allt var under utveckling och det var inte tal om att gå hemma som arbetslös.

Förut var jag trött vid tolv, somnade fem minuter över och vaknade pigg som en lärka vid klockan åtta. Senast halv nio. Nu har jag förslöats och är jag inte uppe till tre om nätterna så beror det på att jag är sjuk. Vakna, det gör jag runt elva. Sinnes.

Men jag är så satans stolt, vill inte ta vilket jobb som helst. Vill inte att pappa ska ha en finger med i spelet. Inte mamma heller. Jag vill klara det själv! Men så tänker ingen annan, och det är därför det är omöjligt att få jobb i dagsläget. Alla utnyttjar sina kontakter till höger och vänster och alla ställen kör svågerpolitik och anställer bara folk de känner. Utan att ens annonsera ut tjänsterna.

Det gör mig arg! Och matt.. ska jag behöva ge vika och följa strömmen? Är det så farligt om pappa fixar ett jobb åt mig på Okg? Eller om mamma drar i några trådar och jag får ett jobb i en butik i Kalmar? Jag vet inte.

Tål att tänkas på.

Nu ska jag fortsätta söka jobb, på egen hand. Ett tag till iaf..