Jag måste bara berätta hur sjukt tillfreds jag känner mig med allt i mitt liv just nu! Jag brukar ha noja över kropp, vikt och kost. Men jag accepterar mig själv som jag är, nej, jag är nöjd. Jag hör så många andra som klagar på noll bröst och noll rumpa. Lucy, min underbara flicka, klagar över sina smalsmala lår och tycker att det är sjukt jobbigt att hon inte har former. Och att vara lång är sällan positivt för dem som faktiskt är över 1.70. De får det svårt att hitta killar i sin smak & längd. Att bära högklackat? Få långa som vågar. Jag menar inte att alla tycker att det är negativt att vara långa, jag är fullkomligt bombsäker på att hälften av alla de som är långa njuter i fulla drag. Men jag menar att det finns för- och nackdelar med allt.

Att jag är liten och har bröst och en befintlig rumpa (läs: ej stor) ser jag som en stor tillgång. Jag går alltid i högklackat, vilket passar min stil perfekt. Jag tycker om att vara kvinnlig, visa former, ibland ha lite push-up. It fit's me perfect. Men, jag kan inte bli en catwalk modell, då jag inte har milslånga ben och en anorektisk kropp.
Dock är jag inte ledsen över detta. Lucia (mitt bästa exempel alla ggr) är den perfekta modellen, sjukt snygga smala ben, vacker hållning och ett utseende to die for. Håret är bara ett megaplus, då det är långt, mörkt med mycket självfall. Har jag beskrivit en älva? Nej, en av mina bästa vänner. Menhon vågar inte. Det är sorgligt, hon skulle snabbt bli en av de främsta, skulle slå alla blekfjuttiga svenska modeller. Men steget ifrån att drömma till att göra det är i det här fallet långt. Tyvärr.

Det här skulle inte bli en lång kärleksförklaring till Luce, men jag vill bara uppmärksamma att JAG ÄR NÖJD. SKITNÖJD! Fuck it all.

Jag tränar (vanligtvis) minst fyra ggr i veckan på gym, plus att jag springer en hel del och på det även promenader. Jag äter bra och min kropp mår bra. Det är mitt mål. Och att lämna alla dessa tankar bakom mig.
Jag minns när jag gick ner tolv kilo för fem år sen ungefär, jag var faktiskt mullig innan dess. Men ja, det var nog mest babyhull. Men att gå ner var bra för mig, mitt självförtroende, min självbild och min hälsa. Dock fanns det en hålhake, jag sålde min själ till djävulen. Bildligt talat of course.. Jag kom in i hela den där snurren med att äta så lite som möjligt och sedan träna tills yrseln fick mig att ramla omkull. Det pågick ungefär ett år, men efter det blev min mamma galen. Hon sa ifrån och jag lugnade ner mig. En gnutta. I huvudet fortgick alltihop, jag kunde inte släppa tankarna om att det var fel att äta och rätt att springa mil efter mil.

Jag kan idag, med handen på hjärtat, inte säga att jag är "frisk" från de tankarna. Jag tänker på det varje dag, exakt varje dag. Varje kväll och varje morgon. Det äter mig inifrån, men jag har bestämt mig. En sund syn på livet ska jag ha, en sund syn på min kropp. Jag ska tillåta mig själv att gå ner fem kilo, men inte mer. Sen vara nöjd när jag är där. Inte hetsa mig till att gå ner mer.

Det här är det mest avslöjande jag någonsin skrivit, och sånt här pratar jag inte ens med mina närmsta vänner om. Rädd för reaktionen kanske? Vill inte bli dömd som ett utseendefixerat freak.

End of story. Vill bara uppmuntra till att man ska tycka om sig själv. Ge sig själv en kram istället för ett knivhugg i ryggen. Ett leende istället för en beslutsam men olycklig min. Ge mig en bättre värld, med en massa glada tjejer som älskar sig själva!

Julia