Nej, jag orkar helt enkelt inte mer, jag har fan fått nog! Har man sagt att en sak ska gälla ska väl den andra personen kunna förstå det och acceptera det? Varför ska jag som tar avstånd behöva stå ut med mer skit?

Jag har fått vara med om en helt underbar tid i mitt liv, jag har mognat och blivit en annan person, en bättre person. Jag vill tack för detta, jag vill verkligen att denna personen ska inse att det har betytt så mkt för mig. Det finns faktiskt inte ord för att beskriva elr förklara hur bra vi har haft det. Men nu måste jag få gå vidare, ta steget ifrån, lära mig flyga på egna vingar. Jag har varit så skyddad, fått allt jag pekat på alltid fått mina vilja igenom och det har gjort mig väldigt bortskämd. Det är det enda negativa med allt som var.. vi.

När mina känslor började tyna bort blev jag först orolig, sköt tankarna ifrån mig och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Försökte vara som vanligt och pussades och kramades som vi alltid gjort. Men när känslan av att känslorna inte längre var detsamma blev allt mer påtagliga och det tog emot att kyssas och kramas, då visste jag att jag inte längre kunde skjuta det ifrån mig. Jag började stöta bort, jag blev en annan person. Förvandlingen ifrån den person jag en gång var började långsamt och stegrades sedan till att tillslut ha förändrat mig totalt. Tvingat mig att bli en hård person, tvingat mig att såra den person som stod mig närmast, och som fortfarande är den enda jag anförtror mitt innersta till. Detta slog mig som en knytnäve i magen att inse.

När man är tillsammans på ett sådant sätt som vi var växer man samman, man blir varandras bästa vän och lite av en alltiallo. Jag ville aldrig ta farväl av min bästa vän, ville inte krossa någons hjärta, men jag vill heller inte leva i en lögn, en lögn där jag själv tvingas känna något som inte längre finns där.

Allt tjat och bråk om att mina känslor kanske kommer komma tillbaka tär på mig, tär på hela min själ. Just för att se dina sorgsna ögon som trots allt jag hävt ur mig ändå har en gnista av hopp i sig, se rakt in i mina och dina läppar formas till ord som för mig är tomma.

Jag tror inte att det finns mer att hämta ur oss två, inte som det teamet vi var. Det finns ingen mer kärlek att krama ur oss och jag tror att även den sista rosen håller på att vissna..

Nu droppar tårarna ner och jag ser inte längre vad jag skriver, jag hoppas att det här kan få dig att förstå. För att skaka dig och samtidigt skrika ut hur jag känner tycks inte få dig att förstå mitt hjärtas sorg..